Cerebral pares (Cp)

Cerebral pares, cp, är egentligen inte en enhetlig sjukdom utan ett samlingsnamn för en rad olika symtom. Den gemensamma nämnaren är ett rörelsehinder orsakat av en skada eller utvecklingsrubbning i den ännu omogna hjärnan. Skadan ska ha inträffat antingen under graviditeten, i samband med förlossningen eller före två års ålder.

De vanligaste orsakerna till cp-skador är infektioner, cirkulationsrubbningar, syrebrist och blödningar i hjärnan. Beroende på var i hjärnan skadan sitter och vid vilken tidpunkt den inträffat visar barnet under sin utveckling olika symtombilder. Barn med cp har en försenad motorisk utveckling.

Symtom vid cerebral pares

Den vanligaste följden av hjärnskadan är mer eller mindre nedsatt muskelkontroll. Variationen är stor. En del har bara ett lätt rörelsehinder medan andra helt saknar muskelkontroll och därför inte själva kan utföra viljemässiga rörelser.

Många med cp har förutom rörelsehindret även andra funktionsnedsättningar, till exempel förståndshandikapp, epilepsi, perceptionsstörningar, talsvårigheter och synskador.

Cerebral pares kan delas in i tre huvudgrupper:

Spastisk cp

Spastisk cp är vanligast och innebär en förhöjd muskelspänning i hela eller delar av kroppen och ett svårkontrollerat rörelsemönster. Spastisk cp kan sedan delas in i tre undergrupper:

• hemiplegi/unilateral – ena sidans arm och ben är påverkade
• diplegi/bilateral med hög eller medelhög grovmotorisk funktionsnivå – båda armarna och benen är påverkade, men armarna mindre än benen
• tetraplegi/bilateral med låg grovmotorisk funktionsnivå – båda armarna och benen är mycket påverkade.

Dyskinetisk cp

Dyskinetisk cp innebär att rörelserna är felaktiga och ofrivilliga. Ofta finns inslag av både kraftigt ökad söänning och vridna positioner samt många ofrivilliga rörelser. Nyföddhetsreflexer kvarstår ofta och bidrar till att det blir ytterligt svårt att styra rörelserna.

Ataktisk cp

Ataktisk cp innebär problem att samordna sina rörelser på ett bra sätt. Personer med ataktisk cp har både svårt med rörelsernas storlek och kraft. De har ofta dålig balans, är skakiga och har mycket nedsatt muskelspänning.

Sexualitet

De sexuella funktionerna påverkas inte direkt av skadan. En person med CP-skada kan få erektion respektive lubrikation, sädesuttömning och orgasm, men en del kan ha svårt att genomföra ett samlag på grund av sin nedsatta förmåga att samordna sina rörelser.  

Utredning vid cerebral pares

Barn som har en misstänkt cp-skada utreds vid en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning. I utredningen ingår en neurologisk undersökning. Läkaren, och i regel även en sjukgymnast, behöver ofta träffa barnet flera gånger för att kunna bedöma hur barnet utvecklas över tid. Man gör också en röntgenundersökning av hjärnan för att om möjligt fastställa tidpunkten för skadan, vilka delar som skadats samt i vissa fall orsaken. Beroende på hur symtomen ser ut kan en rad olika undersökningar göras, till exempel synundersökning, hörselundersökning och EEG-undersökning.

Behandling vid cerebral pares

Det är ofta svårt att från början avgöra hur cp-skadan kommer att påverka den motoriska och intellektuella utvecklingen. I takt med att barnet växer och utvecklas förändras symtomen och utifrån dessa planeras sedan behandlingen.

Det finns ingen behandling som botar skadan eller utvecklingsrubbningen, utan behandlingen vid cp består av olika sätt att mildra symtomen. Till exempel finns olika medicinska och kirurgiska åtgärder som minskar rörelsehinder, eller läkemedel som är krampförebyggande vid epilepsi.

Den viktigaste behandlingen vid cp är dock habilitering, som på latin betyder att göra duglig. Målsättningen med habiliteringen är att genom träning och stimulering minska effekterna av cp-skadan och försöka skapa förutsättningar för en så bra utveckling som möjligt.

I behandlingen ingår träning i ett habiliteringsteam med olika terapeuter. I habiliteringsteamet brukar det ingå arbetsterapeut, kurator, logoped, psykolog, specialpedagog och sjukgymnast. Dessa arbetar i samråd med läkaren på barnläkarmottagningen eller sjukhusets neuropediatriska mottagning.

Behovet av en terapeut variera genom livet. Genom habiliteringsteamet får man hjälp med till exempel motorisk träning, psykosocialt stöd och råd, hjälpmedel och handikappanpassning.