Anorexia nervosa hos unga (anorexi)

Den som har anorexia nervosa är mycket rädd för att gå upp i vikt. Även om man väger alldeles för lite uppfattar man sig själv som överviktig, och ätande leder till ångest.

Anorexia nervosa är tillsammans med bulimia nervosa den vanligaste ätstörningen hos unga människor. De flesta som drabbas av sjukdomen är flickor eller unga kvinnor i åldern 12–20 år, men även pojkar och unga män kan få anorexia nervosa. Man kan också insjukna senare i livet, även om det är ovanligare.

Anorexia nervosa har troligtvis både psykologiska och biologiska orsaker. Kulturella förhållanden som det slanka, kvinnliga skönhetsideal vi har i västvärlden kan vara ytterligare en förklaring. Svåra perioder eller händelser som pubertet, dödsfall eller en familjekris kan utlösa sjukdomen.

Viljan att gå ned i vikt hänger ganska ofta samman med andra psykologiska faktorer, som att man ställer orimligt höga krav på sig själv och har ett stort behov av kontroll. Att äta och gå upp i vikt kan kännas som brist på kontroll.

Det finns likheter mellan anorexia nervosa och bulimia nervosa när det gäller rädslan för att bli tjock och längtan efter att gå ned i vikt. Det är inte ovanligt att anorexia nervosa övergår i bulimia nervosa. Cirka hälften av dem som har haft anorexia nervosa får senare bulimia nervosa. Tillstånden kan också överlappa varandra.

Anorexia nervosa kan vara en mer eller mindre allvarlig sjukdom. Hos en del går den över inom ett år, hos andra kan den fortsätta i flera år. Om sjukdomen pågår under lång tid kan vitala organ som exempelvis hjärta och hjärna ta skada. I svåra fall kan anorexia nervosa leda till döden.

Symtom på anorexi

Det är vanligt att den som har anorexia nervosa blir mycket skicklig på att dölja sina problem för omgivningen, även för föräldrar och nära vänner.

Den som har anorexia nervosa:

• ägnar mycket tid åt att tänka på mat och kalorier. Ofta bestämmer man precis hur mycket man får äta och sedan hur mycket man måste motionera för att förbruka det man ätit. Överdriven motion i kombination med lite föda leder till kraftig viktminskning
• är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
• känner sig fet, även om personen väger mycket mindre än andra med samma kroppslängd och i samma ålder
• får uppehåll i sina menstruationer
• isolerar sig socialt, drar sig undan kamrater, undviker fester och liknande
• ändrar sina matvanor
• börjar ibland använda läkemedel, till exempel laxermedel och vätskedrivande medel, för att gå ned i vikt
• framkallar ibland kräkningar för att gå ned ännu mer i vikt
• får magont och försämrad tarmfunktion med bland annat förstoppning som följd
• får problem med att koncentrera sig
• får sömnsvårigheter
• blir lättretlig.

Ibland kan nedstämdhet och en begynnande depression vara de första tecknen på att en ung person inte mår bra. Därefter utvecklas anorexin. Men också det omvända är vanligt, att de första tecknen är upptagenhet kring mat och vikt och att en allt tydligare nedstämdhet och begynnande depression sedan utvecklas i takt med ökad svält.

Förebygga anorexi

För barn och unga

När man är i puberteten och kroppen förändras är det vanligt att man känner sig undrande och kanske ovan vid det utseende kroppen får. Men att kroppen förändras betyder inte nödvändigtvis att man är överviktig. Om du är bekymrad över din vikt eller hur kroppen ser ut är det viktigt att du pratar om hur du känner det, gärna med dina föräldrar eller någon annan vuxen.

Du som är överviktig bör få hjälp med att lägga om dina motions- och matvanor. Det är inget du ska göra på egen hand utan att tala med någon vuxen.

För föräldrar

Som förälder har man alltid ett ansvar för sina barn. Ett sätt att förebygga ätstörningar är att tala öppet om sådana frågor. Om man tillsammans äter regelbundna måltider visar man också att det är ett omsorgsfullt sätt att ge kroppen vad den behöver i lagom mängd.

När ett barn är i puberteten kan det vara bra att ägna särskild tid åt frågor som rör kroppens utseende och hur skönhetsideal kan påverka oss negativt. Att man får möjlighet att sätta ord på sin oro och sina känslor är det bästa sättet att förebygga problem.

Fråga om råd

Har du frågor om anorexia nervosa? Kanske har någon annan undrat samma sak. Leta upp din fråga i svarsbanken eller ställ själv en anonym fråga till personal inom psykiatrin i Stockholms län. De som svarar har inte möjlighet att svara på alla frågor. För att få ett personligt svar, logga in på Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.

Du kan dygnet runt fråga en sjuksköterska via internet och få ett personligt svar inom en timme genom att logga in på Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.

Du kan när som helst på dygnet prata med en sjuksköterska och få råd, ring Vårdguiden på telefon 08-320 100. De som svarar kan även tala om på vilken vårdcentral du är listad.

För råd på arabiska, ring 08-528 528 38.

På Barn- och ungdomspsykiatrins webbplats BUP.nu kan du som är ung skicka in egna frågor om psykiska problem och bekymmer eller läsa tidigare frågor och svar.

Personliga berättelser

Att få lära om hur andra upplever sin situation kan vara värdefullt, både för den som är sjuk men också för närstående. På sajten har vi samlat personliga berättelser som du är välkommen att ta del av. 

Sök vård

Du bör inte tveka att söka hjälp om du har symtom på anorexia nervosa. Anorexia nervosa är en allvarlig sjukdom som man behöver hjälp för att bli frisk ifrån.

Om du går i skolan finns det kanske en skolkurator eller skolsköterska som du kan tala med. Du kan också kontakta den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, som kan erbjuda samtal med en psykolog.

Du som är förälder ska snarast söka professionell hjälp om ditt barn uppvisar symtom på anorexia nervosa. En medicinsk undersökning görs hos barnläkare på en barnläkarmottagning alternativt hos husläkare på vårdcentralen. Vid fortsatt behandling behövs ofta ett nära samarbete mellan BUP och barnläkare.

Adress och telefonnummer till en vårdmottagning hittar du under Hitta vård och omsorg. Du kan även kontakta vissa mottagningar och beställa en tid via Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.

Undersökning vid anorexi

Diagnosen anorexia nervosa ställs både utifrån kroppsliga och psykiska symtom. Ofta är en barnmedicinsk läkare, en barnpsykiater och en psykolog med vid utredningen.

Låg vikt innebär en kroppsvikt som är minst 15 procent under den förväntade vikten. Denna bestäms av kön, ålder och längd.

Kroppsmasseindex (BMI) anger relationen mellan vikt och längd hos vuxna personer. Detta går inte att överföra på barn och ungdomar. Det finns i stället särskilda tillväxtkurvor för barn och ungdomar som används inom sjukvården.

Vid diagnos används vanligen den internationella diagnosmanualen DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), där olika kriterier ska vara uppfyllda för att diagnosen anorexia nervosa ska kunna ställas.

Behandling av anorexi

Den metod som har visat sig fungera bäst är en kombination av psykoterapi och medicinsk behandling. Först måste man bryta svälttillståndet och återskapa den normala näringsbalansen. Olika psykoterapimetoder används inom ätstörningsvården och bland annat kognitiv beteendeterapi, kbt, har visat sig vara effektiv. I takt med att den drabbade häver sin svält kan många frågor dyka upp där även andra psykoterapiformer kan vara till hjälp. 

För yngre patienter har familjeterapi visat sig ha bäst effekt. Ibland kan familjen få behandling och stöd i hemmiljö via ett mobilt team eller i allvarliga fall läggas in på en avdelning för intensiv behandling.

Den som lider av anorexi kan ibland behöva få hjälp med att träna sig att äta. Det sker oftast i dagverksamheter på specialkliniker. Dietist och sjukgymnast ingår i behandlingsteamet.

Vid uttalad och snabb viktminskning kan inläggning på barnklinik bli nödvändig för att man ska kunna övervaka hjärtats funktion, vätskeintag och saltbalans. Då tillförs kroppen vätska och näring i långsam takt och under täta kontroller för att kroppen ska vänja sig. När det medicinska tillståndet har stabiliserats kan vården fortsätta inom barnpsykiatrin eller på speciella kliniker som arbetar med ätstörningsvård.

Råd till anhöriga

Du som är anhörig kan också behöva stöd. Det kan du få från en stödorganisation. Den kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för vården.