Till ångestsyndromen räknas paniksyndrom, agorafobi, social ångest, specifika fobier, tvångssyndrom, generaliserat ångestsyndrom och posttraumatiskt stressyndrom. Ångest och oro är vanliga symtom och ses ofta i kombination med andra tillstånd, som till exempel depression, ätstörningar, adhd med flera. Den som är under 18 år kan få hjälp hos den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
Panikattacker och paniksyndrom
En panikattack yttrar sig som en plötslig och oväntad episod med hjärtklappning, tryck över bröstet, andnöd, svettning och yrsel. Ofta förstår man inte varifrån symtomen kommer, och man kan därför uppleva dem som tecken på allvarlig sjukdom.
Om panikattackerna kommer så ofta att de påverkar ens liv brukar det kallas för paniksyndrom.
Agorafobi (torgskräck) hänger ofta samman med panikattacker och innebär att man undviker platser som är svåra att lämna om man skulle få en panikattack.
Social ångest
De flesta människor känner obehag när de ska tala inför en större grupp, prata med en lärare, arbetsgivare eller annan viktig person, samt om de ska gå på kalas och äta middag med helt nya personer.
Om den här rädslan gör att man inte går till skolan för att slippa redovisningen, tackar nej till att gå bort och undviker samtal med viktiga personer får det stora konsekvenser för hur ens vardag fungerar. Det brukar kallas för social ångest och innebär att man är rädd utöver det vanliga för hur andra människor kommer att bedöma den man är, vad man säger och vad man gör.
Specifik fobi
Specifik fobi innebär rädsla för särskilda saker eller situationer. Fobier för djur som ormar och spindlar, för trånga utrymmen (klaustrofobi) eller blod är vanliga.
Generaliserad ångest
Typiskt för generaliserad ångest är ihållande och överdriven ångest och oro. Ångesten och oron upplevs som okontrollerbar och kretsar kring familj, skola, kamratkontakter och liknande. Så småningom kan ångesten leda till att man får svårt att sova, blir lättirriterad och undviker att lämna hemmet. Man kan vara rädd för att bli lämnad (separationsrädsla) eller vara rädd för mörker. Kroppsliga symtom som till exempel magont, huvudvärk och muskelvärk är vanliga.
Tvångssyndrom (OCD)
Hos den som har tvångssyndrom (OCD) fastnar tankarna i vissa banor, vilket känns väldigt obehagligt och ångestfyllt. För att skingra tankarna gör man upprepade tvångshandlingar som upplevs som lugnande. Efterhand kan tvångshandlingar och tvångstankar helt ta över och bli ett stort hinder för den som är sjuk.
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) innebär att man återupplever en mycket svår händelse, som till exempel misshandel, sexuella övergrepp, olyckor och krigssituationer. Ett barn med PTSD kan verka helt avstängt från sina känslor och kan i stället leva ut sin smärta i teckningar eller lek.
Fråga om råd
Du som är ung kan ställa frågor på BUP.nu, där erfaren personal svarar på frågor om olika symtom.
Även här på Vårdguiden.se finns en frågetjänst där du kan leta upp din fråga i svarsbanken eller själv ställa en anonym fråga till personal inom psykiatrin i Stockholms län. De som svarar har inte möjlighet att svara på alla frågor. För att få ett personligt svar, logga in på Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.
Du kan dygnet runt fråga en sjuksköterska via internet och få ett personligt svar inom en timme genom att logga in på Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.
Du kan när som helst på dygnet prata med en sjuksköterska och få råd, ring Vårdguiden på telefon 08-320 100. De som svarar kan även tala om på vilken vårdcentral du är listad.
För råd med tolk på arabiska, ring 0771-1177 90.
För råd med tolk på somaliska, ring 0771-1177 91.
Sök vård
Du som är ung bör inte tveka att söka hjälp:
- vid oro och ångest som påverkar dig hemma, i skolan eller tillsammans med kompisar
- om du har blivit utsatt för något du själv inte velat eller har andra problem som kräver hjälp.
Går du i skolan kanske det finns en skolkurator eller skolpsykolog att tala med. Du som är under 18 år kan även kontakta den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
Har du fyllt 18 år kan du i stället få hjälp på en vuxenpsykiatrisk mottagning.
Vissa mottagningar kan du kontakta och beställa en tid hos via Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.
Hit kan du också vända dig för att be om hjälp:
Du som är förälder
Du som är förälder bör söka professionell hjälp hos den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, eller på vårdcentralen om barnet eller den unge visar oro och ångest som påverkar honom eller henne hemma, i skolan eller tillsammans med kompisar.
Undersökning
Undersökningen görs av en psykolog eller en psykiater. Genom samtal försöker man ta reda på hur du mår och vad som orsakar dina besvär. Samtalet kombineras ofta med olika slags skattningsskalor. Det kan vara frågor eller påståenden som du får ta ställning till och som syftar till att ringa in symtomen och avgöra hur allvarliga de är.
För att diagnosen ångestsyndrom ska kunna ställas ska diagnoskriterierna i den internationella diagnosmanualen DSM-IV vara uppfyllda. DSM-IV är en förkortning av engelskans Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders.
Behandling av ångestsyndrom hos unga
Psykoterapi
Behandlingen innebär ofta en serie samtal med dig och/eller dina föräldrar. Genom att bättre förstå vilka situationer som är svåra och utlöser ångest kan du lära dig olika sätt att försöka minska och hantera din oro. Du får också hjälp att bli uppmärksam på hur du tänker när ångesten ökar och att det kanske går att tänka på nya sätt, vilket i sin turpåverkar hur du upplever situationen. Den typen av psykoterapi kallas kognitiv beteendeterapi, kbt, och har visat sig ha effekt mot ångest och oro.
Läkemedel
Vid svårare tillstånd kan det vara bra att överväga att kombinera psykoterapi med antidepressiva läkemedel. Dessa medel har också viss effekt mot ångesttillstånd.
Utvärderingen är begränsad när det gäller läkemedelsbehandling av barn och unga som lider av ångestsyndrom. Därför måste behandlingen ske i nära samarbete med dig och dina föräldrar. Ibland kan ångest och oro öka i början av behandlingsperioden, men det brukar minska efter någon vecka. Dosen kan sedan trappas upp långsamt.
Det kan dröja fyra till sex veckor innan man vet säkert om läkemedlet har någon effekt. Medicineringen måste ske under kontrollerade former. När behandlingen avslutas sker det stegvis efter överenskommelse med ansvarig läkare.
Råd till anhöriga
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Det kan du få från en stödorganisation. De kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för vården.
