Vid allvarliga psykiska störningar kan det bli nödvändigt att vårda en människa mot hennes vilja, så kallad tvångsvård. Det kan till exempel förekomma vid psykoser då patienten kan skada sig själv eller andra. Lagen om psykiatrisk tvångsvård finns till för att skydda framför allt den sjuke, men även omgivningen.
Man kan bara vårdas mot sin vilja om man har en allvarlig psykisk störning som till exempel psykos eller depression med självmordstankar. Det krävs även att sjukdomen gör det nödvändigt med vård dygnet runt och att man inte går med på att få vård frivilligt.
Att tvingas till vård kan upplevas som kränkande. Därför är situationen noggrant reglerad i Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, (1991:1128) och i föreskrifter från Socialstyrelsen. Lagen är till för att skydda den som är psykiskt sjuk.
Tvångsvården ska alltid ges kort tid som möjligt. Målet är att patienten ska kunna medverka frivilligt till nödvändig vård och ta emot den hjälp som behövs.
Läkare skriver vårdintyg
För att tvångsvårdas krävs det att patienten först blir noga undersökt av en legitimerad läkare. Undersökningen ligger till grund för ett så kallat vårdintyg, där läkaren beskriver varför tvångsvård är nödvändigt.
Om patienten inte låter sig undersökas frivilligt eller är våldsam kan läkaren få hjälp från polisen.
Chefsöverläkare beslutar
När patienten kommer till den psykiatriska avdelningen blir han eller hon undersökt av en specialist i psykiatri. Därefter måste chefsöverläkaren inom ett dygn besluta om patienten behöver tvångsvård. En specialist som har chefsöverläkarens uppdrag att fatta beslut enligt lagen kan också besluta om patienten behöver tvångsvård. Beslutet ska grunda sig på undersökningen och på vårdintyget som inte får vara äldre än fyra dagar. Det får inte vara samma läkare som skriver vårdintyget som beslutar om tvångsvården.
Under tvångsvård får patienten till en början inte röra sig fritt på sjukhuset. Han eller hon kan bli kroppsvisiterad och få sina inkommande brev eller paket granskade. Anledningen är att patienten inte få ha narkotika, alkohol eller annat som motverkar vårdens syfte. Patienten får inte hellet ha föremål som han eller hon kan skada sig själv eller andra med. Patienten får hindras att lämna avdelningen och i sista hand får behandling ges med tvång.
Beslutet om tvångsvård ska prövas kontinuerligt av chefsöverläkaren eller specialisten. Om patienten inte längre behöver tvångsvård ska den genast avslutas. Om det finns behov erbjuds frivillig vård på sjukhus eller i öppenvården. Ett alternativ, som förvaltningsrätten kan besluta efter ansökan av chefsöverläkaren eller specialisten, är istället öppen psykiatrisk tvångsvård. Det innebär att patienten har kontakt med den psykiatriska öppenvården. Vården är fortfarande mot patientens vilja och det är fortfarande domstolen, chefsöverläkaren eller specialisten som beslutar om särskilda villkor för vården.
Vårdplan
Vid ett beslut om tvångsvård skrivs en så kallad vårdplan tillsammans med patienten och patientens anhöriga. Patienten och de anhöriga ska vara med i planeringen så långt som möjligt. Även socialtjänsten kan vara med om det finns behov.
I vårdplanen ska det stå vilka behandlingar och åtgärder som behövs för att patienten ska bli bättre och inte behöva tvångsvård. Det kan till exempel gälla psykologisk behandling, läkemedelsbehandling, samspelet med partner och barn, åtgärder mot missbruk eller möten med socialtjänsten angående bostad och ekonomi.
Vårdplanen ska följas upp regelbundet, vid behov ska målen och vårdplanen justerats.
Stödperson
Om man vårdas med tvång har man rätt till en så kallad stödperson. Han eller hon har tystnadsplikt och ska ge socialt och mänskligt, men inte juridiskt, stöd under vårdtiden.
Stödpersonen utses av Patientnämnden.
Förvaltningsrätten kan förlänga
Om chefsöverläkaren eller specialisten anser att tvångsvården behöver pågå längre än fyra veckor ska det prövas hos förvaltningsrätten. Tvångsvården kan då förlängas till fyra månader från intagningsdagen. Förvaltningsrätten kan sedan besluta om tvångsvård för högst sex månader åt gången. Domare och nämndemän har en oberoende sakkunnig specialistpsykiatriker till sin hjälp.
När beslutet prövas hos förvaltningsrätten har man som patient rätt till ett juridiskt biträde.
Du kan överklaga
Du kan överklaga läkarens beslut om intagning till förvaltningsrätten, och förvaltningsrättens beslut kan du överklaga till kammarrätten.
Övriga "frihetsberövande åtgärder" som du kan utsättas för, till exempel beslut om övergång från frivillig vård till tvångsvård, permission eller beslut om att avslå en önskan om utskrivning, kan du överklaga hos förvaltningsrätten. Sjukvårdspersonalen hjälper dig med överklagande om du vill.
Om du har klagomål på innehållet i den psykiatriska vården kan du vända dig till Socialstyrelsen. Dåligt bemötande kan anmälas till Patientnämnden.
Att du ska få information om dina rättigheter, liksom allt annat som rör vården, är lika självklar som vid frivillig vård.
Andra former av tvångsvård
Lagen om rättspsykiatrisk vård
Om en person har begått ett brott och det visar sig att personen lider av en allvarlig psykisk störning döms han eller hon inte till kriminalvård, utan till rättspsykiatrisk vård. Den rättspsykiatriska vården regleras i en särskild lag, Lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, (1991:1129).
Den dömde får vård på landstingets psykiatriska kliniker och i praktiken liknar den den rättpsykiatriska vården den psykiatriska tvångsvården.
Vid allvarligare brott är det förvaltningsrätten som bestämmer bland annat vårdtidens längd och möjligheter till permission. Vården kan så småningom övergå i öppen rättspsykiatrisk vård.
Lagen om vård av missbrukare
En person som missbrukar alkohol eller narkotika och inte vill vårdas frivilligt genom sjukvård eller socialtjänst samt utsätter sin hälsa för allvarlig fara kan dömas till vård enligt Lagen om vård av missbrukare, LVM. Syftet är att motivera personen att frivilligt medverka till behandling och att stödja personen att komma ur sitt missbruk.
Det är kommunens socialtjänst som ansvarar för vården. Den dömde får vård på särskilda behandlingshem, så kallade LVM-hem, som drivs av Statens institutionsstyrelse.
Anmälan kan göras av missbrukarens läkare, en anhörig eller av myndigheter som regelbundet har kontakt med missbrukaren, till exempel polisen eller socialtjänsten. Anmälan görs till socialnämnden. Socialtjänsten gör en utredning och om det visar sig att missbrukaren behöver vård enligt LVM går ärendet vidare till förvaltningsrätten som beslutar om tvångsvård.
Läs mer i vår artikel om Beroende- och missbruksvård.
