Smittskyddslagen beskriver hur sjukvården, samhället och vi medborgare ska bete oss för att minska risken för epidemier och okontrollerbar smittspridning.
Detta innebär smittskyddslagen
Enligt smittskyddslagen har vi alla ansvar för att hindra spridningen av smittsamma sjukdomar. Det kan till exempel vara att använda kondom vid sexuella kontakter om man har en sexuellt smittsam sjukdom eller att berätta för sin arbetsgivare om man har en smittsam tarmsjukdom och arbetar med mat. Om man misstänker att man är smittad måste man omedelbart se till att bli undersökt av läkare.
Smittskyddsläkaren ska se till att smittskyddslagen följs. Det är en myndighet som har skyldighet att följa rapporteringen av smittsamma sjukdomar i respektive landsting. För Stockholms läns landsting ansvarar Smittskydd Stockholm.
Smittskyddsinstitutet är den nationella myndighet som arbetar för ett bra smittskydd i Sverige och följer läget så att smittsamma sjukdomar inte sprids.
Smittsamma sjukdomar
Smittskyddslagen omfattar cirka 30 allmänfarliga sjukdomar som riksdagen har bestämt är så allvarliga att de måste anmälas till smittskyddsläkaren och till Smittskyddsinstitutet. Utöver de allmänfarliga sjukdomarna finns ytterligare cirka 30 sjukdomar som regeringen har bestämt är anmälningspliktiga. Samtliga allmänfarliga sjukdomar, samt cirka 15 av de anmälningspliktiga sjukdomarna, är smittspårningspliktiga.
Allmänfarliga sjukdomar
Allmänfarliga sjukdomar är särskilt allvarliga sjukdomar som kan leda till långvarig sjukdom eller ge svårt lidande.
All provtagning, vård och behandling är gratis för en person som man misstänker har utsatts för risk att bli smittad av en allmänfarlig sjukdom. Man har också rätt till det stöd och den vård som behövs för att man ska undvika att smitta andra. Om personen inte vill testa sig kan det bli nödvändigt med tvångsprovtagning.
Om man är smittad av en allmänfarlig sjukdom bör man genomgå behandling, men man måste inte. Däremot måste man följa de anvisningar som läkaren ger för att hindra att smittan förs vidare. En sådan anvisning kan vara att, vid sexuellt överförbar sjukdom, berätta om sin smitta för sin partner och att använda kondom under hela samlaget.
Några exempel på allmänfarliga sjukdomar är:
Vissa sexuellt överförda infektioner ingår också bland de allmänfarliga sjukdomarna i smittskyddslagen. De är även smittspårningspliktiga:
Smittspårningspliktiga sjukdomar
Om det visar sig att man har en smittspårningspliktig sjukdom måste man lämna uppgifter om den eller de personer som smittan kan ha kommit från och den eller de personer man kan ha fört den vidare till. Dessa personer måste sedan kontaktas och informeras om att de kan vara smittade.
När det gäller tarmsjukdomar som ofta har mat som smittkälla blir det annorlunda. Personer, arbetsplatser eller restauranger kontaktas på olika sätt beroende på vilket smittämne det gäller.
Vid framför allt sexuellt överförda infektioner väljer man själv hur man vill kontakta de personer som kan vara smittade. Det går bra att ta kontakt tillsammans med vårdpersonalen och man behöver inte uppge sitt namn till den som blir smittspårad.
Den smittspårade personen får ett brev med information om sjukdomen, provtagning och ett svarsbrev. Svarsbrevet fylls i av den vårdpersonal som tar provet, det fungerar som ett bevis på att den smittspårade personen testar sig. Brevet skickas sedan tillbaka till ansvarig personal som utför smittspårningen, till exempel den vårdpersonal du har haft kontakt med eller smittskyddsläkaren.
Övriga anmälningspliktiga sjukdomar
Det finns smittsamma sjukdomar som inte är allmänfarliga men som ändå måste anmälas. Detta för att sjukdomarna till exempel kan bli ett hot mot samhället och/eller folkhälsan om de sprids.
Informationsplikt och skyldighet att skydda andra
Informationsplikt innebär att om man vet att man har en sjukdom, som enligt smittskyddslagen är allmänfarlig, måste man berätta det för personer som man kan riskera att smitta. Det kan gälla ens sexpartner, tandläkare eller vårdpersonal. Kravet är att det måste finnas en reell risk för att smittan överförs, så som hiv och hepatit B vid sexuellt umgänge. Vid MRSA gäller informationsplikten vid alla tillfällen man får vård, oavsett anledning.
Vid allmänfarliga sjukdomar har man även en så kallad skyddsplikt. Skyddsplikt innebär att man måste skydda andra från att smittas, till exempel genom att använda kondom under hela samlaget om man har en sexuellt smittsam sjukdom.
Vad händer om man inte följer smittskyddslagen?
Smittskyddsläkaren ansvarar för att personer, som misstänks vara smittade, testas och att smittkällan till en sjukdom hittas. Om en person vägrar testa sig för en allmänfarlig sjukdom kan smittskyddsläkaren, som en sista åtgärd, ansöka om tvångsundersökning.
Smittskyddsläkaren ska även få smittade personer att följa särskilda riktlinjer, så kallade förhållningsregler. Om en smittad person inte följer sina förhållningsregler eller vägrar att låta sig isoleras frivilligt, till exempel vid smittsam tuberkulos, kan smittskyddsläkaren ansöka om tvångsisolering.
Om man vet om sin sjukdom och inte informerar och skyddar till exempel sin sexualpartner kan man dömas till misshandel alternativt vållande till sjukdom om partnern smittas. Om partnern inte smittas kan domen bli försök till misshandel eller framkallande av fara.
Fråga om råd
Har du frågor kan du dygnet runt fråga en sjuksköterska och få ett personligt svar inom två timmar genom att logga in på Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.
Du kan också dygnet runt prata med en sjuksköterska och få råd, ring Vårdguiden på telefon 08-320 100. De som svarar kan även tala om vilken vårdcentral du är listad på.
För råd på arabiska ring 08-528 528 38.
