Komplementär och alternativ medicin
Människan har i alla tider försökt bota sjukdomar på olika sätt. En del av de gamla läkemetoderna har införlivats med skolmedicinen, som att använda fingerborgsblomma (digitalis) mot vissa hjärtbesvär.
Ibland kommer det fram vetenskapligt hållbara bevis för att en alternativ metod har bevisad effekt, och då kan den användas inom skolmedicinen.
Alternativ eller komplementär medicin är samlingsbegrepp för metoder som inte räknas som hälso- och sjukvård enligt svensk lag. Det innebär att
- de som utövar alternativ eller komplementär medicin inte kontrolleras på samma sätt som personal inom hälso- och sjukvård
- landstinget inte erbjuder skattesubventionerad vård med alternativ inriktning
- för dem som utövar alternativ eller komplementär medicin finns inga statliga utbildningar och de kan därför inte få legitimation.
Hälso- och sjukvårdens personal har godkända utbildningar och ofta en legitimation, exempelvis legitimerad sjuksköterska.
Socialstyrelsen kontrollerar all personal inom hälso- och sjukvården, vilket inte är fallet med dem som utövar alternativ medicin.
Begränsningar
Personal som inte är legitimerade för att arbeta inom hälso- och sjukvården får inte behandla gravida som blir sjuka, och inte heller barn under åtta år. Personal som saknar legitimation får inte heller behandla patienter med diabetes, epilepsi, cancer eller smittsamma sjukdomar som klassas som samhällsfarliga. För kiropraktorer och naprapater som har legitimation gäller samma regler som för övrig sjukvårdspersonal, och de måste också följa Hälso- och sjukvårdslagen.
Begrepp och exempel
Skolmedicin
Skolmedicin kallas, ofta inom alternativmedicinen, den läkekonst som är allmänt accepterad på vetenskapliga grunder. För hälso- och sjukvården innebär detta att diagnos- och behandlingsmetoder ska vara godkända av Socialstyrelsen och SBU, statens nämnd för medicinsk utvärdering.
Komplementär medicin
Komplementär medicin är metoder som kan användas som komplement till och ibland parallellt med skolmedicinsk behandling. Om en komplementär metod blir vetenskapligt accepterad kan den börja användas inom hälso- och sjukvården.
Ett exempel är akupunktur. Det är en kinesisk behandlingsmetod mot sjukdom eller smärta där man sticker in nålar på specifika punkter på kroppen. Studier har visat att metoden kan ha viss effekt, varför den numera får utövas av legitimerad personal. Akupunktur används framför allt vid behandling av olika smärttillstånd.
Traditionell medicin
Metoder för den traditionella medicinen har växt fram ur traditioner, föreställningar, erfarenheter och kunskaper. Dessa metoder brukar även kallas folkmedicin eller huskurer.
För att krångla till det hela används ibland begreppet traditionell medicin för att beskriva den moderna vetenskapliga medicinen, den så kallade skolmedicinen.
Integrativ medicin
Integrativ medicin syftar till att främja hälsa och motverka sjukdom genom utveckling och integration av evidensbaserad kunskap från olika discipliner och traditioner för att komplettera skolmedicinen. På Karolinska Institutet finns Oshers centrum för integrativ medicin, där man undersöker olika alternativmedicinska metoder med strikt vetenskaplig metodik för att utvärdera vilka mekanismer och behandlingseffekter de har.
Kiropraktik
Ett exempel på en alternativmedicinsk behandling som har kommit att införlivas som ett alternativ till skolmedicinen är kiropraktik för behandling av leder, muskler och nerver. Den huvudsakliga behandlingsmetoden är kiropraktisk justering som består av olika handgrepp för att mobilisera en led eller ett område. Sedan 1989 kan en kiropraktor legitimeras av Socialstyrelsen om hen har en godkänd utbildning.
Stockholms läns landsting har avtal med ett antal kiropraktormottagningar med legitimerade kiropraktorer. Du som behöver behandling för värk i rygg och/eller nacke av en kiropraktor kan göra upp till fem besök under ett år till subventionerat pris (260 kr per besök). Behöver du göra flera besök får du betala fullt pris. Patienter med remiss från annan läkare ges förtur.
Artikeln uppdaterad: 2011-08-18
Ansvarig redaktör: Anna Bendt, Vårdguiden
Författare: Kerstin Otterstål, webbredaktör, Vårdguiden
Granskare: Henrik Almkvist, chefsläkare, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, Stockholms läns landsting
Bli först med att tycka till om informationen!
82 av 115 läsare (71%) har svarat att de har haft nytta av informationen
Skriv ut